Jag är äntligen hemma i mitt älskade Norrland igen! Jag anlände 21.30 igår kväll och blev hämtad av min älskade bror Robert som dessutom köpt mat åt mig eftersom jag inte ätit något på hela resan och inte direkt så mycket dessförinnan heller. Fy vad gott det var! Jag hade suttit och drömt om en god sallad hela vägen upp och vet ni vad, han hade köpt en sallad! Dagens(gårdagens) lycka var gjord.

 

Jag börjar så smått komma tillbaka till mänskligheten, har faktiskt ätit frukost idag och kommer förhoppningsvis äta fler måltider också men ligger rätt mycket efter vad gäller sömn men inte lika mycket efter som bror min. Jag sov åtminstone någon timma i natt han har inte sovit en minut, men jag har äntligen fått han att lägga sig att vila en liten stund så förhoppningsvis får han åtmonstone 30-45min sömn. Bättre än inget.

Nej, nu ska jag återgå till mitt. Ha en bra dag!

Mors!

 

"Ropa inte 'Hej' förrän du är över bäcken!"

 

Jag vill även passa på att önska er alla en riktigt god dag och trevlig helg! 

Känner mig lite lätt nedbruten just nu. Tanken var att jag skulle åka hem till Norrland ikväll och äntligen få träffa min familj. Så jag köpte en tågresa upp för ca 1500kr, vilket är det man får betala när man är ute så sent och ibland kan det kosta mer. Jag fick sms biljetterna och kikade på dem tvärt och konstaterade att jag skulle åka vid 19 tiden. Jag har stressat som sjutton idag för att lyckas bli av med mina arbetspass och packa klart. Precis innan jag ska bege mig hemifrån så hör mamma av sig och berättar att våran älskade katt Cupa precis har dött, blivit påkörd av en bil. Jag blir självklart ledsen men tröstar mig med att jag snart är hemma. 

Väl framme på Centralstationen går jag direkt fram till skärmen för att kolla vilket spår jag ska åka från men kan inte hitta mitt tåg. Jag tar fram biljetten för att dubbelkolla och upptäcker till min förskräckelse att jag har tittat på fel tid. Jag har tittat på den tiden som mitt andra tåg från Herrljunga skulle gå och inte det från Borås. Jag skyndar mig först in på Pressbyrån för att kolla ifall det finns något annat tåg som går snart som jag kan ta, men det finns det inte. Jag ringer i panik till Linnéa och frågar ifall hon och Henke kan skjutsa mig från Borås till Herrljunga. Och Linnéa beger sig direkt från Fristad. Jag misstänker att det är kört men jag tänker att jag måste åtminstone göra ett försök, kanske finns det något annat tåg som går därifrån upp till norr. Vi plocka upp Henke och Aliah efter vägen och Henke stampar plattan i mattan och kör så fort det bara går och de har dessutom oroväckande lite bensin i bilen. Men vi bestämmer oss iallafall för att testa, hinner vi så hinner vi eller får vi soppatorsk så får vi, men försöka kan man iallafall.

Bensinen räckte hela vägen fram men sj var självklart för engångsskull i tid så jag missade tåget och det gick inga fler heller. Så det var ju bara att vända om och köra tillbaka igen. (Tusen tack Linnéa och Henke för att ni ställde upp och körde mig trots att det var dödsdömt, bjöd mig på mat och låter mig sova hos er, guld värt!)

Väl i Fristad så bokade jag en ny resa för drygt 1600kr som går imorgon på morgonen och är framme på kvällen i Skellefteå. 

Så jag har spenderat 1500kr på ingenting idag eller ja man kan ju säga att jag har spenderat det på massor utav elände.. Vilket är mindre kul.

Så jag får inte träffa massor utav familj imorrn, jag får inte begrava katten och säga hej då och jag har spenderat de sista pengarna jag hade på nada eller en (ursäkta språket) jävligt dyr resa till Skellefteå.

Så jag ligger här i bäddsoffan i Fristad och är ledsen, besviken och allmänt nedstämd och är överorolig och rädd att något ska gå fel imorgon också.

Jag vill så gärna hem, snälla låt mig bara komma hem till min familj!

Det är något jag har funderat över en längre tid men har aldrig kommit fram till ett beslut förrän nu. Jag har sagt upp mig från mitt jobb här i Borås och ska flytta hem till Norrland igen. Det finns folk, platser och min lägenhet som jag kommer sakna här nere men Norrland har större dragningskraft. Det finns mer för mig där uppe, framförallt familj och vänner. Jag åkte ifrån ett helt liv, packade en väska och drog (i princip). Även fast jag hade så otroligt mycket där uppe så stod jag inte ut med att vara kvar, det var som min hatkärlek. Men med långt avstånd och tid så har jag kommit över och bearbetat det som tog mig i från mitt hem och jag längtar hem mer och mer för var dag som går. Jag hoppas verkligen att saker och ting kommer gå väl för mig där uppe nu, det blir som en andra chans.

Sedan så finns det en stor orsak till varför detta sker just nu, hur det kommer sig att just nu var tillfället att ta sitt puck och pack och flytta upp igen. En väldigt kär familjemedlem har en prövande tid framför sig och jag vill finnas där för att stötta på alla sätt jag kan, för i min värld så går familjen först! Skulle du läsa detta (vet att du brukar kika in här ibland) så vill jag att du ska veta några saker. För det första, du behöver absolut inte ha dåligt samvete för att du är "orsaken" till att jag sagt upp mig. Det skulle ha skett för eller senare och jag är glad att det blev nu och inte senare. Så tack för att du hjälpte mig!

För det andra så vill jag att du ska veta att jag finns här för dig och din familj när du känner att orken tryter och du behöver en extra hand eller två och det är absolut inget fel på att be om hjälp! Vi behöver alla hjälp någon gång. Skönt om dig, vi ses snart, älskar dig R! Kram

Det ser så roligt ut. Tänk om man själv skulle vara såhär exalterad när man skulle bada.  





Hon är ju för söt!

Nu har jag bestämt att jag ska sova gott och ha en underbar dag imorgon.

God Natt Världen, ses imorrn! 

Varför sitter jag och väntar på tvätt hemma hos henne?

Jo för att efter jag hade tvättat klart första omgången hemma hos mig och gick ner i tvättstugan för att snöra det i torktumlaren och sätta på en ny tvätt möts jag av ett kaos i tvättstugan. Torktumlaren är trasig och av någon anledning så har ab bostäder bestämt att de ska byta plats på en av tvättmaskinerna och torktumlaren och då måste det dras om några vattenledningar också. Så det var ju bara att ta den blöta tvätten och gå. Otroligt trevligt att de kan informera oss boende om detta för det är ju inte alls så att man påverkas av det på något sätt. Det finns ju hur mycket plats som helst att hänga upp två överfulla Ikea kassar med tvätt i en etta på 24 kvadrat.

Det är tur man har världens bästa syster som bokade in en tid åt mig i deras tvättstuga och sedan körde ca 2 mil för att hämta mig och min tvätt. Puss och stor eloge till dig!

Delar av våran familj är förövrigt på besök från Norrland. Lillebror och pappa med sambo/fästmö. 

Idag står shopping på schemat och bara hänga, leva och må bra.

Mors!

På tal om min kära syster så ska jag hänga med henne till stallet idag när jag kommit tillbaka från jobbet. Var en vecka sedan sist så det är verkligen på tiden. 

Ha en trevlig dag gott folk, Mors!

Familjen betyder verkligen allt för mig!
Jag vill inte ens tänka på vad jag skulle vara utan dem. Jag vet inte vad jag skulle ta mig till om någon av dem försvann ur mitt liv. Så att få det samtalet jag fick idag angående en av mina familjemedlemmar känns rätt jobbigt. Hjärnan går på högvarv och känslorna är 'all over the place'.
Jag vill isolera mig, stänga in mig i min lilla bubbla samtidigt som jag vill omringa mig med människor som kan skydda mig från allt. Men helst av allt vill jag vara där, där i händelsernas centrum. Få veta allting i första hand, få finnas där ifall.. ifall..

Jag vill inte sitta här i min lägenhet, långt bort, vänta på att informationen ska  färdas i flera led innan den kommer fram till mig..
Håll om mig, säg att allt ska bli bra och släpp inte taget förrän allt är som det ska!

For once in my life I start to believe "best friends forever" really do exist. 

BFF <3

För att fortsätta på rubriken så är det nu ett år sedan jag flyttade till Borås, 1 år! Helt sjukt. Jag kan inte fatta det. De första veckorna kändes som en evighet lång och 'PANG' så har det gått ett år. 

Det hela firades med middag i Fristad hos Linnéa och Henke.

Mums, spec såsen och potatisen.

Jag kan däremot bjuda på lite bilder från lunchen Johannes bjöd mig på innan han skulle åka tillbaka till Linköping igen.

Lax, sallad och en vitvinssås som är "to die for", han är ju grym i köket den mannen!

Kommer sakna honom, tur att det inte är så långt kvar till jul.

Jag dukade iallafall upp en stor och lyxig frukost med dagsfärska bröd.

Vilket jag självklart köpte på:

Sedan fick jag veta att han stannar en dag till så han åker inte förrän imorrn eftermiddag. 

Lyckan är gjord!

Idag har han iallafall skämt bort mig med att servera både frukost och lunch, diskat gårkvällens disk och dessutom så sa han att han skulle stöka bort lite av dagens röra. Han behöver verkligen inte göra det, men vill han så får han och jag ska inte hindra honom. 

Känner mig hemsk att jag har så kallt i lägenheten att han måste sitta invirad i filtar för att inte frysa ihjäl. Själv så tycker jag det är rätt lagom temperatur, men jag är ju inte som alla andra och jag är dessutom rätt väl isolerad.

Får kanske ta och slå på elementen.

Jag har ju iallafall stängt fönstret.

Hemska människa, nu måste jag skärpa mig och visa lite vänlighet mot min gäst. Elementen ska alltså slås på. 

Nu är jag på g mot jobbet och ett pass på ca 17h.

Ha en trevlig dag!

Har haft en lång, fullspäckad och otroligt trevlig dag idag. Började dagen med att ta en löparrunda med Johannes. Fick tyvärr inte hålla så högt tempo som jag ville eftersom målet var att hålla en viss puls. Fick låna hans pulsband som vi ställde in efter mig sedan uppdaterades jag under löprundan vad jag hade för puls och vilken pulszon jag låg i. Jag skulle ligga i pulszon 2 eftersom man förbränner mest fett då, så det blev en väldigt lugn runda. Jag vill ju alltid förbättra mig på något sätt från gång till gång (Markströms tävlingsinstinkt) så när det gick så pass sakta hade jag gott om energi att springa långt, så jag bestämde mig för att det var dags att komma upp i första milen. Vilket jag gjorde, det var rätt tungt de sista hundra metrarna men jag klarade det och de är huvudsaken. Rätt stolt ändå, dock så blev det inte någon toppen tid att prata om. Får ta en sak i taget. Fast samtidigt så blev det ju även det längsta jag har sprungit tidsmässigt också, vilket är en bedrift i sig. Så jag får väl helt enkelt vara nöjd med dagens prestation. 
Vid kl 13 mötte vi upp sis på stan. Tog en fika på tant grön, surrade på om allt mellan himmel och jord. 

Jag kom på den briljanta idén att vi skulle kunna passa på att käka kräftor till middag nu då vi var lite fler personer. Så det blev bestämt att Linnéa och Henke skulle komma hem till mig och käka middag när han slutat jobbet. 
För er som inte brukar käka kräftor så kan jag berätta att det är ett måste att ha sallad, rostat (dvs franska som är rostad), vitlökssmör, majonäs och västerbottensostpaj till. Vi brukar lägga kräfstjärtarna på en rostad macka som är smörad med vitlökssmör och sedan lägga dit lite majonäs och om man vill kan man även ha lite sallad i botten. Mums!
Tack för en otroligt trevlig och mysig kväll!

Johannes anlände idag vid 16.35 med buss. Vi har hunnit handla, käka god mat och självklart surrat massor. Jag kan ju säga att det var rätt intressant att vara två stycken i mitt kök samtidigt och laga mat. Var aningen tight men vi rymdes iallafall. Dock var det Johannes som gjorde mest, han är ju en Gud på att laga mat! Jag hackade grönsaker och rev ost, annars var det bara hålla sig ur vägen och titta på medans mästaren arbetade. Det blev så gott att ingen av oss ville sluta äta. Jag konstaterade att det är hälsofarligt att ha honom på besök eller att hälsa på honom för man äter betydligt mer än vad man borde. Fast jag antar att det är okej eftersom vi inte ses så ofta.

 

 

Nu sitter han i ett möte på skype och jag passar på att göra ett blogginlägg. Om det inte blir för sent så kommer vi gå ett varv runt sjön också. Jag ska även ha "The Grand Tour" av min lägenhet så han slipper att gå vilse senare. Funderar på om jag borde göra en karta över min lägenhet som man kan lägga in på mobilen så man ser var man är och vart man ska. Toughts?
Om man skulle ta och diska lite och göra sig en kopp te kanske.
Mors!

Jag har bestämt att det har blivit dags för mig att göra något åt spärren och rädslan som har bosatt sig i mitt huvud sedan några år tillbaka. Nämligen min rädsla för att rida.

 

Hur kommer det sig då? 
- Jo det var så här att jag var och hälsade på min syster här i Borås och vi hade bestämt att vi skulle ut och rida. Syrran som då hade Jonas på 4H hade ordnat så att jag skulle få låna en av gårdens hästar, Löparn. Vi begav oss iväg på en kortare skogsrunda. Jag kände att jag bara ville skritta och ta det lugnt eftersom det var länge sedan jag hade ridit senast, jag kände inte till området och jag kände inte hästen heller. Men som det brukar vara med syskon (iallafall i vår familj) så peppar och pressar man varandra lite. Så Linnéa ville att vi åtminstone skulle trava lite. Men jag kände mig grymt osäker så jag ville inte riktigt, men till slut så lyckades hon övertala mig. Så vi började trava, det kändes väl ändå helt okej. Grejen var den att hästarna var grymt taggade och hetsade varandra, vilket ledde till att de började galoppera. Det är väl ingen större grej med det, jag har ju galoppera förr. Men det var när jag skulle få Löparn att sakta av som det gick lite snett. Han bromsade in mycket hårdare än vad jag hade förväntat mig vilket gjorde att jag flög av. Det var ingen hård smäll, landade snett framför hästen så jag fick ingen häst på mig heller. Det var väl som vilket fall som helst, var ju inte första gången jag flög av en häst och det var definitivt inte den smärtsammaste heller. Men det var efter detta som allt gick åt skogen. Jag hade inte alls varit beredd på att jag skulle flyga av hästen så jag satt där på marken lite chockad och tänkte inte alls på att ta tag i tyglarna så att hästen inte skulle smita iväg. Vilket han självklart gjorde. Syrran skrek åt mig att ta tag i dem, men det var redan försent och han var på språng. Syrran satte efter honom i full karriär och jag började sakta gå efter åt det håll de försvunnit. På vägen så mötte jag ett äldre par som sa att de sett en häst springa förbi och frågade om det var jag som ramlat av och undrade ifall jag var ok. Vilket jag sa att jag var och fortsatte att gå. Sedan kom syrran tillbaka, hon hade ramlat av Jonas i en skarp sväng och skrapat upp en handen. Hon hade gett upp jakten på Löparn hoppat upp på Jonas igen och vänt om mot mig igen. Linnéa ringde Åsa (som då jobbade på 4H) och berättade hur läget var, hon frågade om det gått bra med mig och sa även att Löparn skulle hitta tillbaka till gården själv så vi behövde inte leta efter honom utan kunde komma raka vägen tillbaka till gården. Åsa ringde en stund senare och berättade att Löparn var tillbaka på gården. På vägen tillbaka mötte vi ännu fler personer som hade sett honom springa förbi, den ena mer uppjagad än den andra. Polisen kom körandes också eftersom det var någon som hade ringt dem. Linnéa kunde ju då säga till dem att han var tillbaka på gården och allt var löst.
Det var inte hästen eller fallet utan allt som blev efter fallet som ställde till det.
Det blev sån stor uppståndelse, alla var så upprörda och hysteriska och det blev mer och värre för varje person vi träffade på och jag har nog aldrig under hela min livstid fått så många förfrågningar om jag var okej. Det var allt det som gjorde det till en sådan stor grej, till en spärr och rädsla i mitt huvud. Rädslan som fanns hos alla vi mötte fördes över till mig och blev min rädsla istället. Inte då, men senare. Eftersom jag efter denna händelse inte satt på en häst igen på minst 1 år kanske 1,5 så gnagde sig denna rädsla sakta men säkert in i mitt undermedvetna och spärren blev gigantisk!
Nästa gång jag var och hälsade på så kände jag inte alls den där peppen och glädjen som jag brukade känna när jag tänkte på att få rida. Istället fanns där ett obehag och skräck, jag vågade inte ens vara i närheten av någon häst för jag var så rädd att något otäckt skulle hända. Jag nervös och på helspänn så fort jag var 1-2 meter ifrån en häst.
Den rädslan jag kände då av att vara i närheten av hästar är betydligt mindre men finns definitivt kvar, men jag försöker dölja den så gott det går. På jobbet kan det förekomma en del hästar men eftersom jag egentligen inte ens är där (är personlig assistent, så jag är bara en förlängning av min brukare) så kan jag använda det för att blockera min rädsla. Men att sitta på en häst ät desto jobbigare. Den som fungerar bäst är Jonas, men jag tror att det beror på att jag kände honom långt innan detta hände och jag har koll på vem och hur han är.

 

Vad ville jag få fram av allt detta?
- Jo, jag har bestämt mig att ta tjuren (hästen?) vid hornen (kom inte på någon motsvarighet till hornen på en häst). Så nu kommer jag att hänga med syrran till stallet två gånger i veckan. Har ju hängt med några gånger tidigare och har ridit en del gånger, men det är nu som rehabiliteringen ska börjas på allvar. Varför skriver jag detta just idag då? Jo för idag är en historisk dag, idag har jag för första gången sedan incidenten med Löparn (2011) travat igen!
Jag var livrädd och stel som en glasspinne men jag travade OCH jag överlevde! 
Sis sprang ju med bredvid och höll i hästen och vi var inne i ett ridhus, jag hade dessutom en stabil och bra västern sadel med högt bakvalv så man kan ju se det som en bagatell. Men för mig var det ett skitjobbigt men stort steg framåt!
Nu hoppas jag bara att syrran inte ställer för stor press eller höga krav på mig till nästa gång. Jag tror att det är viktigt att ta det väldigt lugnt och försiktigt framåt om jag ska besegra denna rädsla. 

Det finns inget som betyder mer för mig än mina nära och kära och allra närmast hjärtat finns mina syskonbarn. De är mina små änglar, busfrön, sann lycka är vad man känner när man får vara med dem! Jag har fyra syskonbarn. Min äldsta bror Robert har två barn, Simon och Leona, som jag tyvärr inte träffar så ofta som jag skulle vilja men det har blivit lite mer nu än tidigare i alla fall. Niklas, min näst äldsta bror har även han två barn, Malte och Matheo som jag har haft turen att få umgås otroligt mycket med eftersom vi har bott mycket närmare varandra än vad jag och Robert gjort. Denna sommar när jag var hem så fick jag äran att rå om pojkarna, M1 och M2 som de kallas i ett helt underbart dygn! Lyckan var total!

 

Under sommaren så fyllde min älskade lillebror Eric 18år. Tänka sig att lillen har blivit myndig konstig känsla men jag skulle gissa att det kändes konstigare för mors-fars att alla deras barn nu har blivit vuxna. De har ju som producerat ungar under en 18års period, så det har ju som alltid funnits småbarn hemma och helt plötsligt så är alla vuxna. Liten avstickare bara. Hursom, Eric var ju tvungen (enligt mig iallafall) att firas lite extra nu när han ändå blev 18. Morgonen började som vanligt med kråksång, presenter, ljus att blåsa ut och den obligatoriska smörgåstårtan.