Det är en gåva, som jag är otroligt tacksam över

Att säga att det ibland känns som en färbanselse är för brutalt

Det känns däremot övermäktigt, för mycket ansvar, val och skyldigheter Varje dag

Alldeles för många gråzoner

Vad är rätt och vad är fel

Drömmar och Verklighet, var drar man linjen

Varje andetag är ett val

Vad väljer man

När, Var och Hur

De två senaste veckorna har varit så sprängfyllda med olika aktiviteter att det känns som om en hel livstid har passerat. Jag har bara sovit någon timme per natt men behöver egentligen ca 8h sömn för att fuktionera ordentligt. Så jag har ständig sömnbrist. Livet leker än så länge och jag trivs som bäst när jag har massvis med saker att göra, speciellt när de är roliga. Men för eller senare lär jag väl kraschlanda eller springa in i en vägg, jag får helt enkelt försöka njuta allt vad som går fram till dess. 

Vad gör man när man inte vet vad man ska göra? När varenda väg verkar vara avstängd eller blockerad, vad tar man för väg när det inte verkar finnas någon att ta? Vilket alternativ väljer man om alla är fel? Vad gör man när man inte kan svaret på frågan men ändå är tvungen att ge ett svar som man måste leva med?

Det är ju något som jag skulle gissa de flesta av oss gillar att få men hur ofta ger du komplimanger? Och när/om du gör det, är det direkt till personen eller till någon annan?

Tex jag kanske pratar med person 1 och vi börjar prata om person 2 av någon anledning och då kanske jag berömmer/komplementerar något som jag tycker att personen gjort/sagt bra. Men det blir aldrig att man säger det direkt till person 2, vilket faktiskt är den det berör och som borde få veta det. Det är sådant som förekommer alldeles för ofta i mitt liv både från min sida men även från andra.

Jag kan lova att de flesta av oss vid ett eller flera tillfällen har känt oss dåliga/värdelösa/fula osv på något sätt. Det kanske är så att man känner att man inte presterat tillräckligt bra eller så kanske man inte får någon feedback på något man gjort/gör och känner därför att det kanske inte var så bra som man hoppades eftersom man inte hört något. Tänk om man då i det tillfället eller före den situationen och tankarna ens dök upp fick iallafall en komplimang som bekräftade att man faktiskt gjorde något rätt och att man kunde känna sig stol? Visst vore det skönt att dels få känna den positiva känslan men  även kanske slippa de negativa sidorna och tankarna som annars gärna kikar fram?

Så varför inte ta steget och säg dina komplimanger direkt till personen i fråga och försök att se de positiva bitarna i allting och för fram dem i ljuset istället för att hacka upp sig på alla små fel som du hittar. Höj självkänslan för människorna i din omgivning istället för att sänka den.

Ge och du ska få!

 

Känner mig lite lätt nedbruten just nu. Tanken var att jag skulle åka hem till Norrland ikväll och äntligen få träffa min familj. Så jag köpte en tågresa upp för ca 1500kr, vilket är det man får betala när man är ute så sent och ibland kan det kosta mer. Jag fick sms biljetterna och kikade på dem tvärt och konstaterade att jag skulle åka vid 19 tiden. Jag har stressat som sjutton idag för att lyckas bli av med mina arbetspass och packa klart. Precis innan jag ska bege mig hemifrån så hör mamma av sig och berättar att våran älskade katt Cupa precis har dött, blivit påkörd av en bil. Jag blir självklart ledsen men tröstar mig med att jag snart är hemma. 

Väl framme på Centralstationen går jag direkt fram till skärmen för att kolla vilket spår jag ska åka från men kan inte hitta mitt tåg. Jag tar fram biljetten för att dubbelkolla och upptäcker till min förskräckelse att jag har tittat på fel tid. Jag har tittat på den tiden som mitt andra tåg från Herrljunga skulle gå och inte det från Borås. Jag skyndar mig först in på Pressbyrån för att kolla ifall det finns något annat tåg som går snart som jag kan ta, men det finns det inte. Jag ringer i panik till Linnéa och frågar ifall hon och Henke kan skjutsa mig från Borås till Herrljunga. Och Linnéa beger sig direkt från Fristad. Jag misstänker att det är kört men jag tänker att jag måste åtminstone göra ett försök, kanske finns det något annat tåg som går därifrån upp till norr. Vi plocka upp Henke och Aliah efter vägen och Henke stampar plattan i mattan och kör så fort det bara går och de har dessutom oroväckande lite bensin i bilen. Men vi bestämmer oss iallafall för att testa, hinner vi så hinner vi eller får vi soppatorsk så får vi, men försöka kan man iallafall.

Bensinen räckte hela vägen fram men sj var självklart för engångsskull i tid så jag missade tåget och det gick inga fler heller. Så det var ju bara att vända om och köra tillbaka igen. (Tusen tack Linnéa och Henke för att ni ställde upp och körde mig trots att det var dödsdömt, bjöd mig på mat och låter mig sova hos er, guld värt!)

Väl i Fristad så bokade jag en ny resa för drygt 1600kr som går imorgon på morgonen och är framme på kvällen i Skellefteå. 

Så jag har spenderat 1500kr på ingenting idag eller ja man kan ju säga att jag har spenderat det på massor utav elände.. Vilket är mindre kul.

Så jag får inte träffa massor utav familj imorrn, jag får inte begrava katten och säga hej då och jag har spenderat de sista pengarna jag hade på nada eller en (ursäkta språket) jävligt dyr resa till Skellefteå.

Så jag ligger här i bäddsoffan i Fristad och är ledsen, besviken och allmänt nedstämd och är överorolig och rädd att något ska gå fel imorgon också.

Jag vill så gärna hem, snälla låt mig bara komma hem till min familj!

Det är något jag har funderat över en längre tid men har aldrig kommit fram till ett beslut förrän nu. Jag har sagt upp mig från mitt jobb här i Borås och ska flytta hem till Norrland igen. Det finns folk, platser och min lägenhet som jag kommer sakna här nere men Norrland har större dragningskraft. Det finns mer för mig där uppe, framförallt familj och vänner. Jag åkte ifrån ett helt liv, packade en väska och drog (i princip). Även fast jag hade så otroligt mycket där uppe så stod jag inte ut med att vara kvar, det var som min hatkärlek. Men med långt avstånd och tid så har jag kommit över och bearbetat det som tog mig i från mitt hem och jag längtar hem mer och mer för var dag som går. Jag hoppas verkligen att saker och ting kommer gå väl för mig där uppe nu, det blir som en andra chans.

Sedan så finns det en stor orsak till varför detta sker just nu, hur det kommer sig att just nu var tillfället att ta sitt puck och pack och flytta upp igen. En väldigt kär familjemedlem har en prövande tid framför sig och jag vill finnas där för att stötta på alla sätt jag kan, för i min värld så går familjen först! Skulle du läsa detta (vet att du brukar kika in här ibland) så vill jag att du ska veta några saker. För det första, du behöver absolut inte ha dåligt samvete för att du är "orsaken" till att jag sagt upp mig. Det skulle ha skett för eller senare och jag är glad att det blev nu och inte senare. Så tack för att du hjälpte mig!

För det andra så vill jag att du ska veta att jag finns här för dig och din familj när du känner att orken tryter och du behöver en extra hand eller två och det är absolut inget fel på att be om hjälp! Vi behöver alla hjälp någon gång. Skönt om dig, vi ses snart, älskar dig R! Kram

Har ni någonsin varit så trötta att ni börjar må illa? I sådana fall vet ni hur jag känner mig nu. Varför sover jag bara inte om jag nu är så trött? Jo för att imorgon eller snarare senare idag så hag jag ingen aning om vad som väntar på mig. Det kan vara lugnt och inget att oroa sig över men det kan även vara motsatsen, vilket det oftast är och därför oroar jag mig och kan inte sova. 

Många människor tror på karma, ödet eller någon slags högre makt som kan styra och ställa, att allt händer av en anledning och att vi får det vi förtjänar. Jag är kristen och tror på en Gud som äskar oss alla oavsett vad, men jag kan inte hjälpa att tänka att jag inte är tillräckligt bra, hittar på alldeles för mycket dumma saker för att få tillhöra den skaran/kategorin och därför förtjänar att läxas upp lite. Ibland, eller oftast är det så svårt att avgöra vad som är rätt eller fel, vilket håll man ska gå vid vägskälet, vilken leder en på rätt väg. Jag önskar ibland att jag hade en kartbok eller gps till livetsväg så man vet vart man ska men samtidigt så skulle man kanske missa de vackra fast slingriga och ojämna småvägarna om man tog den snabbaste och enklaste vägen. Nej jag är tacksam för småvägarna även fast de ibland gör mig åksjuk, försenad eller vilse för vore jag aldrig det så skulle jag aldrig få uppleva den sköna känslan som kommer när man mår bra igen eller av att vara i god tid och skulle jag aldrig vara vilse hur skulle jag då upptäcka nya platser/människor som jag annars aldrig skulle besökt/träffat och om jag aldrig är/har fel hur ska jag då kunna lära mig vad som är rätt? De behövs båda två positivt/negativt, varmt/kallt och mörkt/ljust för att tillsammans skapar de balans och utan balans så hade ingenting fungerat eller existerat. Så jag försöker vara tacksam för mina motgångar och förluster för jag vet att efteråt kommer medvinden som leder till vinst.

Nu har jag bestämt att jag ska sova gott och ha en underbar dag imorgon.

God Natt Världen, ses imorrn! 

Jag hoppas på en räddning

If you've know the game and have the same bad night-humor as me you'll get it.

Swe:

A Glimpse of Paradise and it's gone, all in the matter of Seconds.

Det borde egentligen vara förbjudet att sitta vid bloggen och skriva vid den här tiden på dygnet. Iallafall för mig. Mina tankar flyger runt som raketer och jag är alldeles för trött, vilket innebär att någon eller några av dessa tankeraketer kan smita och fara helt galet. Med andra ord, jag kan råka skriva mer än vad jag i valiga fall skulle göra. Det blir definitvt inte bättre av att lyssna på musik som för tillbaka gamla minnen som hade varit bäst om de förblivit begravda. "Bang and I'm down!"
Varför försvinner inte bagaget med alla demoner även fast man murar in dem och vänder dem ryggen?
Finns det någon jävel som har svaret på det?
Säger någon att det bara är att ta itu med dem så kommer jag bara att skratta. För det är inte "bara" att ta itu med dem. Det är ett jävla hårt och långt arbete som jag inte vet om jag kan/vill påbörja. Inte just nu iallfall. 
Grejen är den att jag har grymt stora "trust issues". Jag litar inte på någon fullt ut förutom mig själv. Det finns såklart de jag litar mer eller mindre på, men ingen som jag litar fullt ut på. Jag vill kunna göra det, men jag vet inte hur. För att vara ärlig så tror jag inte att någon vill ha den rollen heller, vara den jag berättar allt för. Det finns liksom ingen återvändo, gjort är gjort och kommer aldrig åter. Så det är mycket man skulle måste tänka över innan man tar på sig en sådan roll, plus att man måste få mig att förstå det också, att jag kan lita på personen i fråga och att den är redo att dyka ner i bagaget. It ain't a walk in the park I can tell you!
Sedan så är det det här med famlj också. Det är klart att familjemedlemmar säkert skulle kunna tänka sig att "ta sig ann mina bördor" men det är ingenting för familjeöron. Det är ju så att man berättar inte allt för familjen av en anledning. Jag kan slå vad om att det finns saker som jag inte skulle vilja veta om mina famljemedlemmar och som de inte berättat för mig av just den anledningen, att jag inte behöver veta det. "Det man inte vet mår man inte dåligt av" Vilket är sant.
Nä nu måste jag ge mig innan mina tankar spårar iväg ännu mer..

Det är så lätt att se på andra, vad dom har och vad du inte har.

Istället för att uppskatta det du själv faktiskt har.

Finns det något som du verkligen vill ha eller göra, se till att det händer!
Det finns ingenting som är omöjligt om du verkligen ger ditt allt.

Vissa saker är bara lite svårare att uppnå än andra.

Det är dags att sluta drömma och göra det till verkliget.

 

Make It Happen!