(Bilden är inte från idag, men det ser ni antagligen på sadeln)

Har samma sköna känsla som när man är klar med en storstädning fast istället för en bostad så har jag städat datorn. Det är nästan en bättre känsla att ha städat datorn. 

Har inte hunnit läsa nå mer i boken heller, har ungefär halva kvar.

Jag hat f.ö gått med i en utmaning med syrran och har dessutom utmanat resten av familjen. Det är en utmaning i plankan. Man ska stå en stund varje dag i 30 dagar och tiden man ska stå ökas lite mer dag för dag och sista dagen ska man stå så länge man kan. Jag har redan stått min tid idag och jag hoppas att det kommer ge resultat.

Har fortfarande inte kommit igång med joggandet igen. Har inte ens gått några promenader på senaste, dåligt, riktigt dåligt! Ska gå någon vända runt sjön ikväll och hoppas att jag får mindre dåligt samvete. 

Man mår alltid bättre av att motionera så varför är det så svårt att hålla uppe tränandet?

Det brukar hjälpa att ha någon att träna med, vilket jag inte har. Mitt jobb kommer lite i vägen eftersom jag jobbar på tider som alla andra är lediga på och jag är ledig när alla andra jobbar. Så jag måste helt enkelt lära mig att hålla igång träningen själv.

Skulle det dock vara någon i Borås som vill hänga på och träna så är det bara att höra av sig, spelar ingen roll om det bara är en promenad, joggning runda eller styrkepass. Alltid kul att träna med någon.

Funderar på att belöna mig själv med en hotellfrukost á la Sofia. Men vi får se vad jag orkar. Kanske hjälper med en inspirationsbild från frukosten jag åt förra helgen på hotellet.

Idag står det inte mycket på schemat, ska bara ta det lugnt fortsätta fixa med allt som ska in på den externa hårddisken och kanske fortsätta med boken och sedan var det ju städningen också.. Vi får väl se när det blir. Tar det kanske imorgon istället. 

Måste motionera idag också, jag har varit skitdålig på det den senaste tiden. Måste ha gått ner minst 2/3 av det som ska bort innan jul. Då har jag nämligen avstämning med min far. Ser det inte bra ut på vågen då så kan jag 'kiss Scotland goodbye' vilket vore otroligt tråkigt. Har drömt om att få åka dit större delen av mitt liv.

Men det finns ju ingen annan än mig själv jag kan skylla på ifall jag inte får åka. Det är jag som avgör hur det går genom hur mycket jag anstränger mig för att lyckas. Vilket inte har varit mycket på senaste, så skärpning, SKÄRPNING, nu jädrar måste det OCH ska det ske en förändring! PUNKT SLUT!

Har ju som sagt börjat rida lektion för syrran för att få bukt med mina hästproblem. Det går väl sakta men säkert framåt, känns inte alltid så men antar och hoppas att det blir ngn förbättring från gång till gång. Har travat tre gånger nu sedan "incidenten" och jag har överlevt och suttit kvar, dock aningens stel.

Rolig bild på Jonte från i förrgår.

Jag roar mig just nu med att lägga över en massa filmer mm till min nya vackra externa hårddisk på 3 TB, vilket är samma sak som 3 000 GB. Det går inte fort men det går framåt!

Jag stör mig på mitt avlopp i duschen som aldrig vill fungera! I början kunde det hända någon gång ibland att det blev tätt och inte ville rinna undan men det blev bra igen direkt när man använt kaustiksoda (eller vad det nu heter) men nu funkar inte ens de. Hur ska jag lösa problemet?  Kom gärna med tips!

Nu ska jag återgå till hårddisken sedan blir det nog att mata dig igenom den sista boken i '50 shades of grey' trilogin. Det börjat bli riktigt segt men har jag börjat så måste jag avsluta det hela också. 

Btw jag är ledig till på söndag, tralala!

Ha en trevlig vecka, det planerar iallafall jag att ha.

Mors!

Jag har bestämt att det har blivit dags för mig att göra något åt spärren och rädslan som har bosatt sig i mitt huvud sedan några år tillbaka. Nämligen min rädsla för att rida.

 

Hur kommer det sig då? 
- Jo det var så här att jag var och hälsade på min syster här i Borås och vi hade bestämt att vi skulle ut och rida. Syrran som då hade Jonas på 4H hade ordnat så att jag skulle få låna en av gårdens hästar, Löparn. Vi begav oss iväg på en kortare skogsrunda. Jag kände att jag bara ville skritta och ta det lugnt eftersom det var länge sedan jag hade ridit senast, jag kände inte till området och jag kände inte hästen heller. Men som det brukar vara med syskon (iallafall i vår familj) så peppar och pressar man varandra lite. Så Linnéa ville att vi åtminstone skulle trava lite. Men jag kände mig grymt osäker så jag ville inte riktigt, men till slut så lyckades hon övertala mig. Så vi började trava, det kändes väl ändå helt okej. Grejen var den att hästarna var grymt taggade och hetsade varandra, vilket ledde till att de började galoppera. Det är väl ingen större grej med det, jag har ju galoppera förr. Men det var när jag skulle få Löparn att sakta av som det gick lite snett. Han bromsade in mycket hårdare än vad jag hade förväntat mig vilket gjorde att jag flög av. Det var ingen hård smäll, landade snett framför hästen så jag fick ingen häst på mig heller. Det var väl som vilket fall som helst, var ju inte första gången jag flög av en häst och det var definitivt inte den smärtsammaste heller. Men det var efter detta som allt gick åt skogen. Jag hade inte alls varit beredd på att jag skulle flyga av hästen så jag satt där på marken lite chockad och tänkte inte alls på att ta tag i tyglarna så att hästen inte skulle smita iväg. Vilket han självklart gjorde. Syrran skrek åt mig att ta tag i dem, men det var redan försent och han var på språng. Syrran satte efter honom i full karriär och jag började sakta gå efter åt det håll de försvunnit. På vägen så mötte jag ett äldre par som sa att de sett en häst springa förbi och frågade om det var jag som ramlat av och undrade ifall jag var ok. Vilket jag sa att jag var och fortsatte att gå. Sedan kom syrran tillbaka, hon hade ramlat av Jonas i en skarp sväng och skrapat upp en handen. Hon hade gett upp jakten på Löparn hoppat upp på Jonas igen och vänt om mot mig igen. Linnéa ringde Åsa (som då jobbade på 4H) och berättade hur läget var, hon frågade om det gått bra med mig och sa även att Löparn skulle hitta tillbaka till gården själv så vi behövde inte leta efter honom utan kunde komma raka vägen tillbaka till gården. Åsa ringde en stund senare och berättade att Löparn var tillbaka på gården. På vägen tillbaka mötte vi ännu fler personer som hade sett honom springa förbi, den ena mer uppjagad än den andra. Polisen kom körandes också eftersom det var någon som hade ringt dem. Linnéa kunde ju då säga till dem att han var tillbaka på gården och allt var löst.
Det var inte hästen eller fallet utan allt som blev efter fallet som ställde till det.
Det blev sån stor uppståndelse, alla var så upprörda och hysteriska och det blev mer och värre för varje person vi träffade på och jag har nog aldrig under hela min livstid fått så många förfrågningar om jag var okej. Det var allt det som gjorde det till en sådan stor grej, till en spärr och rädsla i mitt huvud. Rädslan som fanns hos alla vi mötte fördes över till mig och blev min rädsla istället. Inte då, men senare. Eftersom jag efter denna händelse inte satt på en häst igen på minst 1 år kanske 1,5 så gnagde sig denna rädsla sakta men säkert in i mitt undermedvetna och spärren blev gigantisk!
Nästa gång jag var och hälsade på så kände jag inte alls den där peppen och glädjen som jag brukade känna när jag tänkte på att få rida. Istället fanns där ett obehag och skräck, jag vågade inte ens vara i närheten av någon häst för jag var så rädd att något otäckt skulle hända. Jag nervös och på helspänn så fort jag var 1-2 meter ifrån en häst.
Den rädslan jag kände då av att vara i närheten av hästar är betydligt mindre men finns definitivt kvar, men jag försöker dölja den så gott det går. På jobbet kan det förekomma en del hästar men eftersom jag egentligen inte ens är där (är personlig assistent, så jag är bara en förlängning av min brukare) så kan jag använda det för att blockera min rädsla. Men att sitta på en häst ät desto jobbigare. Den som fungerar bäst är Jonas, men jag tror att det beror på att jag kände honom långt innan detta hände och jag har koll på vem och hur han är.

 

Vad ville jag få fram av allt detta?
- Jo, jag har bestämt mig att ta tjuren (hästen?) vid hornen (kom inte på någon motsvarighet till hornen på en häst). Så nu kommer jag att hänga med syrran till stallet två gånger i veckan. Har ju hängt med några gånger tidigare och har ridit en del gånger, men det är nu som rehabiliteringen ska börjas på allvar. Varför skriver jag detta just idag då? Jo för idag är en historisk dag, idag har jag för första gången sedan incidenten med Löparn (2011) travat igen!
Jag var livrädd och stel som en glasspinne men jag travade OCH jag överlevde! 
Sis sprang ju med bredvid och höll i hästen och vi var inne i ett ridhus, jag hade dessutom en stabil och bra västern sadel med högt bakvalv så man kan ju se det som en bagatell. Men för mig var det ett skitjobbigt men stort steg framåt!
Nu hoppas jag bara att syrran inte ställer för stor press eller höga krav på mig till nästa gång. Jag tror att det är viktigt att ta det väldigt lugnt och försiktigt framåt om jag ska besegra denna rädsla. 

Här ska de vända 360 grader, det vill säga ett helt varv.

 

Har precis avslutat ännu en joggingtur. Jag kände mig helt off idag. Jag vet inte riktigt vad det beror på, det är säkert flera olika småsaker som tillsammans blir ett problem.
Har haft kramp i magen och över bröstkorgen i snart en vecka som inte vill släppa. Det har inte påverkat min träning tidigare, men idag ville de inte lätta utan de blev bara värre när jag sprang. Hade även kväljningar nästan hela vägen som jag fick hålla tillbaka och låren var stumma. Men trots allt detta så förbättrade jag min tid med nästan 10 min. Jag kanske pressade och tog i mer utan att tänka på det när jag försökte pressa bort allt det som tog emot. En bidragande faktor kan även vara att idag var det bra väder och nästan vindstilla. Sist jag sprang var det ju spöregn och storm. Vem vet, vem vet. Det finns så otroligt mycket saker som kan påverka.
Jag är iaf nöjd att jag inte gav vika för allt som var emot mig idag och att min tid blev bättre, oavsett vad det var för anledning till det :)

Gick f.ö av ett drygt 24h långt pass i eftermiddags och börjar nästa pass imorrn kl 08.00. Så det blir att duscha och hoppa i säng direkt efter det. (Eller klättra i säng om man ska vara korrekt ;))
Jag har även pratat med min kära lillebror på Skype idag. Det är otroligt sällan som vi pratar, han är inte så pratsam. Men när det väl blir så kan det bli rätt länge, för att vara Eric iaf. Dagens samtal blev på 2,5 h effektiv tid, eller hur man ska uttrycka det.

Pratade även en liten snabbis med broder Johannes.
Det älskar jag med Skype, att man kan prata typ hur många som helst samtidigt och det är gratis! Det känns nästan som att man sitter i samma rum och umgås. Pratade även en snabbis med mina små änglar Malte & Matheo och jag kan bara säga WOW, vad duktiga de har blivit på att prata, på att uttala ord korrekt. Speciellt på Matheo hör man jätte stor skillnad. Jag saknar dem så mycket! Jag vill verkligen inte missa allt detta. Förut var jag där nästan varje vecka och nu när jag har flyttat så dröjer det flera månader mellan gångerna. Det hinner hända hur mycket som helst som jag går miste om! Jag ska verkligen se till att umgås så mycket jag kan med dem när jag kommer hem i sommar.
Hade jag kunnat teleportera mig så hade jag farit hem till Norrland varje dag som jag inte jobbar.
Men mitt mål är att flytta hem igen en vacker dag, men jag har ingen aning hur långt bort den dagen är. Så det är lika bra jag vänjer mig vid distansen.
Nu ska jag sluta surra på om allt och ingenting. Hade bra gott folk.
Mors!

(Snart så är det förhoppningsvis så här grönt och fint)

Ligger i sängen och lyssnar på det ljuvliga regnet som vräker ner utanför det öppna fönstret. Det är vid dessa tillfällen som man skulle ha bott mitt ute i ingenstans så att man hade kunnat springa ut och gjort en regndans utan att vara rädd att någon skulle se. En regnig dag så kanske det slår in. 
Jag hade ju sagt att jag skulle komma igång med bloggandet igen och började det hela med en liten paus. Anledningen var att jag hälsade på Johannes och Emilia. Jag hade bestämt redan innan jag åkte dit att jag inte skulle sitta något vid datorn, telefon eller tv:n. Jag var där för att umgås med dem. Jag träffar dem inte så ofta så därför är det extra viktigt att ta tillvara på all tid som man får tillsammans.
Det blev som vanligt en otroligt trevlig vistelse, med underbar mat och med det bästa sällskapet såklart, men alldeles för kort. Tiden går alltid mycket fortare än vad man vill. Det är dock inte alltför lång tid kvar tills vi ses igen. Sommaren närmar sig med stormsteg!

(Johannes)

Varje gång jag umgås med Johannes och Emilia så hittar man den viljekraft och motivation som behövs för att ta tag i sina matvanor och träning. Men jag lyckas alltid tappa den någonstans efter vägen, men inte denna gång. Den här gången ska jag banne mig inte släppa den. Jag ska lyckas! 
Det är alltid sån bra kickstart hos dem, man äter otroligt god och nyttig mat och man rör alltid en hel del på sig. Så nu ska jag hålla detta och dra med sis också. Det blir så mycket lättare när man har någon med sig.
I söndags, sista dagen hos J&E så var jag och bror min ut på, för mig, årets första joggingrunda. Det kändes rätt jobbigt medan jag sprang, men efteråt känner man sig som en ny människa. Jag saknar den där underbara känslan man får efter att ha tränat. Det blev en 2km lång runda då och igår blev det en 3km lång runda. Måndag blev en vilodag och tisdag blev det en långpromenad med många tunga uppförsbackar, med extra vikt. Ikväll tänkte jag ta samma runda som igår, alltså blir det 3km. Det låter kanske inte så mycket, men för en som inte har tränat på flera år och har absolut noll kondition så är det en rätt lagom början.
It's now or never, I'm gonna get fit for fight!
Bildligt talat, var inte så sugen på slåss, beroende på vad man menar med att slåss så klart. Jag ska slåss med fettman, och denna gång är det jag som ska komma ut som vinnare!