Everyone needs help, sometime

Det är tragiskt att man inte kan acceptera och respektera varandra, att man inte kan umgås med någon pga av deras hudfärg, läggning eller tro. Eller hjälpa någon för den delen. Jag ser det som en självklarhet att hjälpa sin medmänniska så gott man kan oavsett vem den medmänniskan är. Men de flesta väljer att inte se eller höra eftersom det är för jobbigt, det passar dem bättre eller personen i fråga passar dem inte. Om du är en sådan som av någon anledning väljer att inte hjälpa din medmänniska så vill jag att du funderar på detta. Om du tex skadar dig och behöver vårdas, du har ingen mobil på dig så du kan inte ringa själv och du kan inte själv ta dig till vårdcentralen, eller du kanske befinner dig i ett främmande land, du har inga pengar, mat eller boende och kan inte språket. Visst vore det rätt trevligt om någon ville hjälpa dig då? Du skulle antagligen vara glad och tacksam om någon hjälpte dig. Men tänk om de låtsades som om de inte såg eller hörde dig för att Du inte passade dem. Tänk på det innan du väljer att ignorera någon. Nästa gång kanske det är du som är den som behöver hjälp.


Sleep is overrated..

Eller?
Har ni någonsin varit så trötta att ni börjar må illa? I sådana fall vet ni hur jag känner mig nu. Varför sover jag bara inte om jag nu är så trött? Jo för att imorgon eller snarare senare idag så hag jag ingen aning om vad som väntar på mig. Det kan vara lugnt och inget att oroa sig över men det kan även vara motsatsen, vilket det oftast är och därför oroar jag mig och kan inte sova. 
Många människor tror på karma, ödet eller någon slags högre makt som kan styra och ställa, att allt händer av en anledning och att vi får det vi förtjänar. Jag är kristen och tror på en Gud som äskar oss alla oavsett vad, men jag kan inte hjälpa att tänka att jag inte är tillräckligt bra, hittar på alldeles för mycket dumma saker för att få tillhöra den skaran/kategorin och därför förtjänar att läxas upp lite. Ibland, eller oftast är det så svårt att avgöra vad som är rätt eller fel, vilket håll man ska gå vid vägskälet, vilken leder en på rätt väg. Jag önskar ibland att jag hade en kartbok eller gps till livetsväg så man vet vart man ska men samtidigt så skulle man kanske missa de vackra fast slingriga och ojämna småvägarna om man tog den snabbaste och enklaste vägen. Nej jag är tacksam för småvägarna även fast de ibland gör mig åksjuk, försenad eller vilse för vore jag aldrig det så skulle jag aldrig få uppleva den sköna känslan som kommer när man mår bra igen eller av att vara i god tid och skulle jag aldrig vara vilse hur skulle jag då upptäcka nya platser/människor som jag annars aldrig skulle besökt/träffat och om jag aldrig är/har fel hur ska jag då kunna lära mig vad som är rätt? De behövs båda två positivt/negativt, varmt/kallt och mörkt/ljust för att tillsammans skapar de balans och utan balans så hade ingenting fungerat eller existerat. Så jag försöker vara tacksam för mina motgångar och förluster för jag vet att efteråt kommer medvinden som leder till vinst.

De röda männen från marken



Fortsätter min goda och nyttiga frukosttrend. Det är så otroligt gott med färsk frukt/bär på gröten, jordgubbarna är helt underbara smakar sött och gott som de man brukar äta under sommaren. Tyvärr är det ju inte svenska jordgubbar och jag kan tänka mig att det är en del bekämpningsmedel i/på dem också. Jag skyller på att det inte finns några svenska jordgubbar i butiken åtminstone inte den som är vid mig. Men när de finns svenska så blir det att köpa dem istället. Jag kan dock tycka att det både dumt och aningens sjukt att svenska jordgubbar är dubbelt så dyra som de som importeras. Man kan ju tycka att det skulle vara tvärt om, men icket. Jag vet att det antagligen beror på att det är mycket billigare att producera dem utomlands men ändå. Jag gillar det inte och jag vet att det är jätte dumt av mig att köpa de jordgubbarna eftersom jag då bidrar till att de tjänat pengar på det och kan fortsätta. Ibland tänker man ju inte längre än vad nässpetsen räcker, tyvärr.

För att hoppa till något annat. Det är 22,9 C i skuggan hemma hos mig och klockan är bara åtta. Jag kommer att rinna iväg längs marken, dags att mentalt förbereda sig kanske.
Mors!

Yesterday



Lycklig hund som fick fara och bada igår kväll och hade jag haft badkläder med mig så hade jag joina henne. Var så varmt ute och varmt i vattnet åtminstone det närmast stranden som jag kände på. Men det brukar ju oftast vara varmast där också så det är ju inte så konstigt.




Det ser så roligt ut. Tänk om man själv skulle vara såhär exalterad när man skulle bada.  





Hon är ju för söt!

Update

Hade en otroligt trevlig och mysig men för kort frukost i morse med min broder. Det hoppas jag vi kan göra om inom kort fast utan tidspressen förstås. 


Hela dagen har bestått av massor av jobb i olika former och jag är rätt uttömd på energi. Men med ett litet syreintag och kanske även ett energi intag är jag nog snart på benen igen.



Jag vill förresten passa på att tacka alla underbara själar som hörde av sig till mig angående det jag skrev för några dagar sedan här på bloggen. Det är trevligt att veta att ni bryr er och jag vill än en gång säga att jag är okej även fast det kanske inte lät så. Livet består ju av upp- och nedgångar och ibland har man ju en nedåt period när inte allt är super lätt eller kul men det ingår i livscykeln. Den dagen ni behöver oroa er på riktigt lovar jag att säga något personligen och inte bara skriva ut något på bloggen. 
Puss och Kram på er!

Feeling

Idag eller snarare ikväll var en bra kväll eftersom min kära broder Johannes kom hit. Han har utbildning här i Borås idag och imorrn, dessutom typ bara 5min gångväg från mig så han passar på att sova och det säger jag absolut inte emot. Jätte kul att ha honom på besök! Ska bli trevligt med frukost sällskap imorgon också. :)
Nu har jag bestämt att jag ska sova gott och ha en underbar dag imorgon.
God Natt Världen, ses imorrn! 


Thoughts..

Det kan inte hjälpas, den är där igen, tränger sig på utan att ens knacka och förvarna först utan stövlar bara in och tar för sig. Den eviga ångesten som vägrar att släppa sitt fasta grepp. Den tar ett hårt tag om magen och vrider om så jag kvider av smärta sedan bestämmer den sig för att samtidigt spela trummor på mitt hjärta och paniken inombords stiger. Ibland när den är som värst så hjälper ingenting det spelar ingen roll var jag är eller vad jag gör den vägrar lämna mig ifred. Sedan finns det vissa saker som gör den värre, väcker den och lockar till sig den och jagar upp den när den äntligen har lagt sig till ro. Nu är ett sådant tillfälle. Hemskheten själv väntar på mig imorgon och det var redan så mycket annat ont som cirkulerade så jag hade hoppats att det det hade kunnat vänta ett tag, men icket. Jag behöver inte spendera denna sömnlösa natt i ensamhet iallafall, jag har ju mina demoner om det nu är någon tröst.
Jag hoppas på en räddning


Frustration!

Vad har hänt med världen? Sedan när slutade man kunna ställa upp för varandra? Det är några få personer som förväntas ställa upp för allt och alla medan de andra bara bryr sig om sig själva och gör det som passar dem bäst. Det är inte meningen att man ska behöva lägga hela sitt liv och alla sina planer på hyllan bara för att vissa människor inte kan ta tummen ur arslet och dra sitt j_vla strå till stacken! Jag är less på att behöva ställa in mina planer jämt och ständigt för att jag är den enda som kan eller den enda som är villig att ställa upp eftersom alla andra vägrar. Det skulle vara intressant att se vad som skulle hända om jag också sket i att hjälpa till. Som en av mina goda vänner sa i dag det skulle bli "tredjevärldskriget-kaos" och jag håller med och det är nästan så att jag skulle vilja vägra bara för att stå på sidan om och skratta åt kaoset om jag bara visste att den andra personen som brukar ställa upp också inte behövde ta hand om kaoset. Så jag väntar väl kanske med att släppa lös h-vetet tills det är fritt fram.

Minnen

Det var ett lätt regn ute, det var knappt så att man blev fuktig men ändå så sökte vi skydd under en liten takbit som stack ut på den lilla förrådsbyggnaden för cyklar. Vi stod tätt intill varnadra, ansikte mot ansikte jag med ryggen mot väggen och du lite utanför taket så du fick regnet på dig och pratade men om vad kommer jag inte ihåg. Du lutade dig fram och kysste mig och i samma stund så hörde jag ett doft "dunk" det var din mopedhjälm som hade slagit i taket eftersom du inte hade tagit av dig den utan bara låtit den sitta kvar högst upp på ditt huvud som en hatt. Jag skrattade till och du log ditt underbara leende som jag hoppas att jag aldrig kommer att glömma. Vi kysstes igen. Det var en underbar känsla som jag hade sett fram emot samtidigt som det kändes lite konstigt eftersom vi hade varit vänner så länge. Det var första gången och tyvärr den sista gången det hände.
Jag fick aldrig säga hej då. Det kändes så plötsligt när du försvann men du hade varit dålig länge så jag borde kanske ha förstått att det var en möjlighet men jag trodde aldrig att du skulle försvinna, inte på det sättet och inte så snabbt. Du skulle ju leva i flera, flera år till och du skulle övervinna alla demoner som du kämpat med sedan barnsben och bli en underbar man med en fantastisk framtid. 
Jag bodde inte kvar där uppe när det hände och jag brukar både ha dåligt samvete och ångra att jag inte fanns där när du gick bort men samtidigt så kommer jag alltid ha kvar den ljusa, vackra och starka bilden av dig eftersom jag inte såg dig när du var dålig och det är så alla borde komma ihåg dig. Den levnadsglada killen som fortsatte framåt trots hindren längs vägen, hittade på hyss och alltid hade glimten i ögat.
Det är så jag väljer att minnas dig, med glädje och värme och jag kommer alltid att bära med mig dagen vi delade i regnet.
 

Dreaming

Jag tänker ofta att jag skulle vilja vara mer konstnärlig och estetisk, kunna skapa vacker konst både i musik, dans, teater och bild. Jag kan kan ofta sitta och skissa eller måla något men tålamodet tar ofta slut och jag blir aldrig nöjd. Även om jag hade haft tillräckligt med tålamod tror jag inte det hade blivit tillräckligt bra för att jag skulle bli nöjd. Det är en av mina största fiender tror jag, självkritiken. Men det blir nog bättre en vacker dag om jag övar tillräckligt mycket och då kanske jag kan skapa något underbart som dessa bilder.









Efterlängtad förändring på G!

Det är nu en vecka sedan jag kom tilbaka från Skottland och det har inte blivit en enda uppdatering här på bloggen. Men det kommer väl så småningom. Det är många bilder som ska gås igenom och några filmklipp också så ni får vara tålmodiga. Jag kan iallafall upplysa er om en större förändring i mitt liv som är på väg ske sedan hur lång tid det kommer att ta kan jag inte svara på. Jag kommer att leta mig Norrut och hem igen. Jag har sökt en utbildning i Luleå och jag har även sökt 6st jobb i bla Skellefteå, Piteå och Luleå idag. Det finns tyvärr inte så mycket man kan söka när man saknar utbildning eller tillräckligt lång erfarenhet och inte är ute efter ett sommarvik. Men tids nog så kommer det väl att nappa någonstans. Jag är helt slut efter att ha jobbat i natt och spenderat hela dagen framför datorn för att hitta jobb jag kan söka. Imorgon så är det jobb igen men på torsdag får jag en ledig dag vilket jag kommer fira med att kliva upp onödigt tidigt och hänga med syrran ut i stallet och balsamera min själ en aning. Det börjar behövas nu om jag ska klara av den prövande tiden jag har framför mig som jag tyvärr inte kan berätta något om. Men det mesta brukar ju lösa sig, så det blir nog bra det här!
Förresten skulle någon av er se eller höra om något jobb norrut som jag kan söka får ni gärna höra av er, jag vore evigt tacksam!
 

Att tänka på

Jag har nu landat i min egna säng med en rad olika känslor. Det känns overkligt att vara i min lägenhet igen samtidigt som det känns overkligt att jag faktiskt varit i Skottland och att det gick så fort! Det känns som att jag inte hunnit dit än som om jag snart ska åka.

Det känns grått att befinna sig i Sveige igen där artighet, respekt och vänlighet inte är en självklarhet. Där utseende och "skönhet" ligger i centrum i en väldigt liten och bestämd ram och håller man sig inte inom den får man onda blickar kastade mot en och det viskas och pekas bakom ryggen på en och man kan även bli dagens underhållning om man har otur.

Varför ska det va på detta viset och vad, VAD får folk ut av att bete sig så illa? Varför kan vi inte bara kasta bort den där eländiga ramen och vara glada och trevliga och respektera varandra oavsett hur vi ser ut, var vi kommer ifrån, vad vi har för intressen och vilka vi hänger med. Det finns tre bra ord som cirkulerade rätt kraftigt världen över för bra många år sedan (innan min tid) som jag tycker att vi borde bära med oss mer, var vi än är, gör eller hamnar i för situationer. Peace, Love & Understanding. Det är tre ord man kan komma långt på.


Jag längtar redan tillbaka till Skottland och invånarna. 




Design © Evelina Bergquist | EVVELUNA †