Det kan inte hjälpas, den är där igen, tränger sig på utan att ens knacka och förvarna först utan stövlar bara in och tar för sig. Den eviga ångesten som vägrar att släppa sitt fasta grepp. Den tar ett hårt tag om magen och vrider om så jag kvider av smärta sedan bestämmer den sig för att samtidigt spela trummor på mitt hjärta och paniken inombords stiger. Ibland när den är som värst så hjälper ingenting det spelar ingen roll var jag är eller vad jag gör den vägrar lämna mig ifred. Sedan finns det vissa saker som gör den värre, väcker den och lockar till sig den och jagar upp den när den äntligen har lagt sig till ro. Nu är ett sådant tillfälle. Hemskheten själv väntar på mig imorgon och det var redan så mycket annat ont som cirkulerade så jag hade hoppats att det det hade kunnat vänta ett tag, men icket. Jag behöver inte spendera denna sömnlösa natt i ensamhet iallafall, jag har ju mina demoner om det nu är någon tröst.