Det var ett lätt regn ute, det var knappt så att man blev fuktig men ändå så sökte vi skydd under en liten takbit som stack ut på den lilla förrådsbyggnaden för cyklar. Vi stod tätt intill varnadra, ansikte mot ansikte jag med ryggen mot väggen och du lite utanför taket så du fick regnet på dig och pratade men om vad kommer jag inte ihåg. Du lutade dig fram och kysste mig och i samma stund så hörde jag ett doft "dunk" det var din mopedhjälm som hade slagit i taket eftersom du inte hade tagit av dig den utan bara låtit den sitta kvar högst upp på ditt huvud som en hatt. Jag skrattade till och du log ditt underbara leende som jag hoppas att jag aldrig kommer att glömma. Vi kysstes igen. Det var en underbar känsla som jag hade sett fram emot samtidigt som det kändes lite konstigt eftersom vi hade varit vänner så länge. Det var första gången och tyvärr den sista gången det hände.
Jag fick aldrig säga hej då. Det kändes så plötsligt när du försvann men du hade varit dålig länge så jag borde kanske ha förstått att det var en möjlighet men jag trodde aldrig att du skulle försvinna, inte på det sättet och inte så snabbt. Du skulle ju leva i flera, flera år till och du skulle övervinna alla demoner som du kämpat med sedan barnsben och bli en underbar man med en fantastisk framtid. 
Jag bodde inte kvar där uppe när det hände och jag brukar både ha dåligt samvete och ångra att jag inte fanns där när du gick bort men samtidigt så kommer jag alltid ha kvar den ljusa, vackra och starka bilden av dig eftersom jag inte såg dig när du var dålig och det är så alla borde komma ihåg dig. Den levnadsglada killen som fortsatte framåt trots hindren längs vägen, hittade på hyss och alltid hade glimten i ögat.
Det är så jag väljer att minnas dig, med glädje och värme och jag kommer alltid att bära med mig dagen vi delade i regnet.