Jag känner att jag är riktigt dålig på att blogga.. Det kanske kommer igång snart, vi ser väl.

Har nyss kommit hem från tandläkaren med ett hål mindre än i morse, har fortfarande kvar lite bedövning men det släpper nog snart. Det kanske bara är jag, men visst är det roligt att göra olika grimaser när ena halvan av munnen är bedövad, det ser så roligt ut! Jag har dålig humor och är lätt road, jag vet, men hellre de än ingen humor alls.

Har mycket som skall göras på liten tid, men har inte riktigt energin till det.

Jag har en tendens att släppa allt när det blir för mycket, istället för att ta en sak i taget och kanske be om hjälp så försöker jag att klara allt samtidigt och ensam. Då slutar det med att det blir för mycket så släpper jag allt och gräver ner mig och hoppas att allt ska lösa sig själv tills jag är redo att komma fram ur min gömma igen.

Men det funkar ju inte i längden, jag vet det, men det är så fruktansvärt svårt att be om hjälp..

Hur gör man egentligen?

Varför känns det inte okej att be om hjälp, varför anses man vara svag bara för att man behöver hjälp?

Det finns inte en enda människa på jorden som kan klara allt själv, alla behöver hjälp med någonting nån gång i livet. Det är helt naturligt att behöva hjälp och jag ser det som en självklarhet att man hjälper dem som behöver det. Men just att fråga själv, varför är det så mycket svårare..

Hur tar man första steget, släppa sin stolthet och komma över rädslan att be om hjälp?