Imorgon förmiddag är det tvättning och städning som gäller, har tid i tvättstugan fr.o.m. kl 7 så det blir en tidig morgon. På eftermiddagen så kommer vi hänga på brygghuset för att hjälpa Åsa fixa till plejset inför halloween eventet som är på kvällen. Vi kommer klä ut oss och skrämma skiten ur så många som möjligt och förhoppningsvis prestera bra på skräckfilmsquizet också. Det kommer bli en lång och fullspäckad dag. Jag hoppas att det är många som ansträngt sig och klätt ut sig. Blir mycket roligare då.

Dags att sova kanske om man ska orka med morgondagen.

For once in my life I start to believe "best friends forever" really do exist. 

BFF <3

Idag har jag fortsatt att fixa inför vickans ankomst och halloween. Kände mig mycket piggare idag jämfört med igår, men shit vad energin försvinner fort! I morse kändes det som jag hade all energi i hela världen och nu känner jag mig som en urmjölkad gammal kossa (No offence all old cows). Jag har ändå inte gjort så mycket märkvärdigt idag, typ handlat mat och tagit lite frisk luft (måste alltså vara hälsoskadligt med friskt luft).
Det blir en lugn kväll i soffläge, om jag ändå hade en soffa, *drömmer mig bort* but I don't! *Snapping out of it*

Så jag antar att jag kommer sitta här på min trästol istället, but hey it's better than the floor.
Jag börjar ha 'Game of Thrones' cravings, det var alldeles för länge sedan jag såg det!
Btw varför, VARFÖR ska man ha ett nedrans samvete som hänger över en hela tiden!? Jag får dåligt samvete trots att jag inte gjort något fel eller kan göra något åt en viss situation. Jag kan inte hjälpa det. Någon som har en instruktionsbok eller manual till samvetet? Jag behöver justera inställningarna.
För att hoppa lite till i tankebanorna:
Längtar till den Norrländska vintern och julen..

I have been out for days, just laying in bed to tired to do anything. It's a good thing that my place is so small now when I'm sick, two steps and you're on the other side of the apartment. 

Thursdays are my weekly wash- and cleaningday and it needs to be done no matter how sick or tired I may be. I'm kinda proud of myself for being able to perform all tasks today despite of my condition. I know it's boring but I'm going to tell you the things I've done today anyways. I think you'd also want to brag if you had fever, boiling one minute and freeze to death the next and still managing to your chores. Anyhow, I've washed two machines of laundry, vacuumed the apartment, taking some stuff to the attic, cleaning the bathroom and doing the dishes that's been piling up in the kitchen for the last few days. And when I get some energy back I'm gonna go to the sorting with some trash. But for now I'm just gonna drink my coffee, relax and listen to some music. Reliving some old memories with the band Zephyra and their album First Blood.

Btw here's a sneak a peak on what I got in the package the other day. Can you guess what's inside the box?

Har varit utslagen i några dagar men eftersom torsdag är min tvätt- och städdag så var det bara att rycka upp sig och ta tag i det hela. Har hunnit rätt mycket faktiskt och är nöjd med mig själv. Nu ska jag dricka mitt kaffe, ta det lugnt och lyssna på lite musik. Jag återupplever lite gamla minnen med bandet Zephyra och deras platta First Blood.

Här får ni en liten tjuvtitt på vad som var i paketet jag fick häromdagen. Kan ni gissa vad som är i lådan?

The day have been spent in bed with series and feeling sorry for myself for being sick and lacking any sort of energy. I will kick myself out of bed now to go get a package I've been waiting for for several weeks. I really hope it was worth the wait, I've been dreaming of getting this object for a very long time and it would be sad if it didn't meet my expectations. I guess I have to go get it to find out and I will not tell you what it is just yet. It's more fun and exiting that way, for me at least.

 

Jag gillar att skriva på engelska, jag tänker oftast på engelska och jag älskar språket. Men för en del av er läsare så blir det enklare om jag skriver på svenska och det är just därför mina inlägg oftast är på svenska. Men nu och då kommer det att komma lite inlägg på engelska. Ibland kommer det att finnas en översättning och ibland inte. Finns det inte en översättning och ni väldigt gärna vill veta vad det står så säg det i en kommentar så kan jag översätt åt er eller så finns ju även den fina uppfinningen google translate. Det är inte alltid så korrekta översättningar men man förstår vad det handlar om iallafall. Varför inte testa hur bra det fungerar? Tryck på länken, kopiera och klistra in dagens text och översätt.
Ni får gärna lämna en kommentar om hur bra/dåligt ni tycker att det fungerade.
Mors!

Det finns många olika högtider som jag ser fram emot under året men en av dem som jag ser fram emot allra mest måste ju vara halloween. Det är ju egentligen ingen svensk tradition men eftersom jag älskar att klä ut mig och skrämma folk så är ju halloween en perfekt grej. Så jag har bestämt mig att det är något jag ska "fira".
Idag har jag testat årets utklädnad och sminkning. Vilket är en zombie(och det förstod man ju inte alls på rubriken?). Det blev kanske inte så jätte bra nu, men jag hade varken sminket eller blodet som jag ska ha. Använde mig av ögonskuggor och mina vattenlösliga akvarellfärger. Det var bara för att jag skulle få en uppfattning av hur det kommer se ut sedan. 

- Jo för att de just nu befinner sig ungefär 120mil norrut hos min vän vickan. Hon kommer att ta med sig det ner när hon kommer hit på lördag. Känns lite onödigt att köpa in nytt dyrt smink bara för att testa sminkningen. Då väntar jag hellre till lördag när hon kommer hit med det.
Även fast sminkningen inte ser ut som den ska göra sen så får ni jätte gärna komma med era synpunkter, kritik och om ni har något/några förslag.

För att fortsätta på rubriken så är det nu ett år sedan jag flyttade till Borås, 1 år! Helt sjukt. Jag kan inte fatta det. De första veckorna kändes som en evighet lång och 'PANG' så har det gått ett år. 

Det hela firades med middag i Fristad hos Linnéa och Henke.

Mums, spec såsen och potatisen.

Jag kan däremot bjuda på lite bilder från lunchen Johannes bjöd mig på innan han skulle åka tillbaka till Linköping igen.

Lax, sallad och en vitvinssås som är "to die for", han är ju grym i köket den mannen!

Kommer sakna honom, tur att det inte är så långt kvar till jul.

Jag dukade iallafall upp en stor och lyxig frukost med dagsfärska bröd.

Vilket jag självklart köpte på:

Sedan fick jag veta att han stannar en dag till så han åker inte förrän imorrn eftermiddag. 

Lyckan är gjord!

Idag har han iallafall skämt bort mig med att servera både frukost och lunch, diskat gårkvällens disk och dessutom så sa han att han skulle stöka bort lite av dagens röra. Han behöver verkligen inte göra det, men vill han så får han och jag ska inte hindra honom. 

Känner mig hemsk att jag har så kallt i lägenheten att han måste sitta invirad i filtar för att inte frysa ihjäl. Själv så tycker jag det är rätt lagom temperatur, men jag är ju inte som alla andra och jag är dessutom rätt väl isolerad.

Får kanske ta och slå på elementen.

Jag har ju iallafall stängt fönstret.

Hemska människa, nu måste jag skärpa mig och visa lite vänlighet mot min gäst. Elementen ska alltså slås på. 

Nu är jag på g mot jobbet och ett pass på ca 17h.

Ha en trevlig dag!

Har haft en lång, fullspäckad och otroligt trevlig dag idag. Började dagen med att ta en löparrunda med Johannes. Fick tyvärr inte hålla så högt tempo som jag ville eftersom målet var att hålla en viss puls. Fick låna hans pulsband som vi ställde in efter mig sedan uppdaterades jag under löprundan vad jag hade för puls och vilken pulszon jag låg i. Jag skulle ligga i pulszon 2 eftersom man förbränner mest fett då, så det blev en väldigt lugn runda. Jag vill ju alltid förbättra mig på något sätt från gång till gång (Markströms tävlingsinstinkt) så när det gick så pass sakta hade jag gott om energi att springa långt, så jag bestämde mig för att det var dags att komma upp i första milen. Vilket jag gjorde, det var rätt tungt de sista hundra metrarna men jag klarade det och de är huvudsaken. Rätt stolt ändå, dock så blev det inte någon toppen tid att prata om. Får ta en sak i taget. Fast samtidigt så blev det ju även det längsta jag har sprungit tidsmässigt också, vilket är en bedrift i sig. Så jag får väl helt enkelt vara nöjd med dagens prestation. 
Vid kl 13 mötte vi upp sis på stan. Tog en fika på tant grön, surrade på om allt mellan himmel och jord. 

Jag kom på den briljanta idén att vi skulle kunna passa på att käka kräftor till middag nu då vi var lite fler personer. Så det blev bestämt att Linnéa och Henke skulle komma hem till mig och käka middag när han slutat jobbet. 
För er som inte brukar käka kräftor så kan jag berätta att det är ett måste att ha sallad, rostat (dvs franska som är rostad), vitlökssmör, majonäs och västerbottensostpaj till. Vi brukar lägga kräfstjärtarna på en rostad macka som är smörad med vitlökssmör och sedan lägga dit lite majonäs och om man vill kan man även ha lite sallad i botten. Mums!
Tack för en otroligt trevlig och mysig kväll!

Johannes anlände idag vid 16.35 med buss. Vi har hunnit handla, käka god mat och självklart surrat massor. Jag kan ju säga att det var rätt intressant att vara två stycken i mitt kök samtidigt och laga mat. Var aningen tight men vi rymdes iallafall. Dock var det Johannes som gjorde mest, han är ju en Gud på att laga mat! Jag hackade grönsaker och rev ost, annars var det bara hålla sig ur vägen och titta på medans mästaren arbetade. Det blev så gott att ingen av oss ville sluta äta. Jag konstaterade att det är hälsofarligt att ha honom på besök eller att hälsa på honom för man äter betydligt mer än vad man borde. Fast jag antar att det är okej eftersom vi inte ses så ofta.

 

 

Nu sitter han i ett möte på skype och jag passar på att göra ett blogginlägg. Om det inte blir för sent så kommer vi gå ett varv runt sjön också. Jag ska även ha "The Grand Tour" av min lägenhet så han slipper att gå vilse senare. Funderar på om jag borde göra en karta över min lägenhet som man kan lägga in på mobilen så man ser var man är och vart man ska. Toughts?
Om man skulle ta och diska lite och göra sig en kopp te kanske.
Mors!

Det är nu färdig fotat. Jag är så trött att jag håller på att kollapsa. Hoppas bara att det blev nå bra bilder också. Vore tråkigt om man har slitit så hårt utan att få resultat. Det känns som jag har dränerat all inspiration och kreativitet som finns i mig. 
Och så här mycket energi hade jag när vi var klara för dagen.Viss skillnad skulle jag vilja påstå.

Jag har saknat fotandet sjukt mycket. Jag påstår inte att jag är bra på det, men det är kul och jag har saknat det.

Några flummbilder som jag tog med mobilen i farten på vägen tillbaka till bilen.

Aliah fick också vara med.

Kommer att sova över i Fristad för att vi ska hinna fota mer. 

Jag har inte saknat den soffan.

Idag har jag fått min andra ridlektion från syrran. Efteråt hade vi helt olika åsikter om hur det hade gått. Syrran tyckte att det gick jätte bra och att jag hade hunnit utvecklas jätte mycket sedan sist. Jag tyckte att det gick mer eller mindre åt h-vete! Därav dagens rubrik.
Men jag brukar ju alltid ha höga krav på mig själv så det är väl inte så konstigt att man blir missnöjd, sedan så har jag även ännu högre krav då det är något som jag har hållt på med förrut. Jag vet att jag har varit mycket bättre förut när jag höll på med det som mest, jag vet att jag kan betydligt bättre och därför kommer jag inte bli nöjd förrän jag har kommit över den nivån som jag låg på förut. Jag vet det är dumt och det är helt naturligt att man blir sämre om man har ett långt uppehåll och inte underhåller sina färdigheter. Men det spelar ingen roll hur långt uppehåll jag har haft eller vad det är jag har haft uppehåll ifrån, jag vill vara minst lika bra som när jag var på toppen. Idiotiskt, jag vet, men sådan är jag.
Men för att hoppa till något helt annat och något mycket trevligare så kan jag berätta att jag och syrran har nu varit och kollat ut lite platser där vi ska ha våran höst-photoshoot. Kommer att fotas så det bara ryker om det! För att hinna med alla platser vi sett ut kommer vi att fota både imorgon och på fredag. Det blir däremot bara på eftermiddagen imorgon eftersom vi båda är upptagna på förmiddagen. Men på fredag blir det från gryning till skymning. Gött!
Vi kommer nog att ha hur kul som helst och hunden kommer att vara överlycklig av att få vara ute i skogen så många timmar. Det är bara att hålla tummarna på att det blir bra resultat också.
Här kommer ett gäng bilder på några av platserna som vi kikat på idag. Bilderna är tagna med mobilen i all hast, därav inte så superbra bilder. But you get the point.

Jag har bestämt att det har blivit dags för mig att göra något åt spärren och rädslan som har bosatt sig i mitt huvud sedan några år tillbaka. Nämligen min rädsla för att rida.

 

Hur kommer det sig då? 
- Jo det var så här att jag var och hälsade på min syster här i Borås och vi hade bestämt att vi skulle ut och rida. Syrran som då hade Jonas på 4H hade ordnat så att jag skulle få låna en av gårdens hästar, Löparn. Vi begav oss iväg på en kortare skogsrunda. Jag kände att jag bara ville skritta och ta det lugnt eftersom det var länge sedan jag hade ridit senast, jag kände inte till området och jag kände inte hästen heller. Men som det brukar vara med syskon (iallafall i vår familj) så peppar och pressar man varandra lite. Så Linnéa ville att vi åtminstone skulle trava lite. Men jag kände mig grymt osäker så jag ville inte riktigt, men till slut så lyckades hon övertala mig. Så vi började trava, det kändes väl ändå helt okej. Grejen var den att hästarna var grymt taggade och hetsade varandra, vilket ledde till att de började galoppera. Det är väl ingen större grej med det, jag har ju galoppera förr. Men det var när jag skulle få Löparn att sakta av som det gick lite snett. Han bromsade in mycket hårdare än vad jag hade förväntat mig vilket gjorde att jag flög av. Det var ingen hård smäll, landade snett framför hästen så jag fick ingen häst på mig heller. Det var väl som vilket fall som helst, var ju inte första gången jag flög av en häst och det var definitivt inte den smärtsammaste heller. Men det var efter detta som allt gick åt skogen. Jag hade inte alls varit beredd på att jag skulle flyga av hästen så jag satt där på marken lite chockad och tänkte inte alls på att ta tag i tyglarna så att hästen inte skulle smita iväg. Vilket han självklart gjorde. Syrran skrek åt mig att ta tag i dem, men det var redan försent och han var på språng. Syrran satte efter honom i full karriär och jag började sakta gå efter åt det håll de försvunnit. På vägen så mötte jag ett äldre par som sa att de sett en häst springa förbi och frågade om det var jag som ramlat av och undrade ifall jag var ok. Vilket jag sa att jag var och fortsatte att gå. Sedan kom syrran tillbaka, hon hade ramlat av Jonas i en skarp sväng och skrapat upp en handen. Hon hade gett upp jakten på Löparn hoppat upp på Jonas igen och vänt om mot mig igen. Linnéa ringde Åsa (som då jobbade på 4H) och berättade hur läget var, hon frågade om det gått bra med mig och sa även att Löparn skulle hitta tillbaka till gården själv så vi behövde inte leta efter honom utan kunde komma raka vägen tillbaka till gården. Åsa ringde en stund senare och berättade att Löparn var tillbaka på gården. På vägen tillbaka mötte vi ännu fler personer som hade sett honom springa förbi, den ena mer uppjagad än den andra. Polisen kom körandes också eftersom det var någon som hade ringt dem. Linnéa kunde ju då säga till dem att han var tillbaka på gården och allt var löst.
Det var inte hästen eller fallet utan allt som blev efter fallet som ställde till det.
Det blev sån stor uppståndelse, alla var så upprörda och hysteriska och det blev mer och värre för varje person vi träffade på och jag har nog aldrig under hela min livstid fått så många förfrågningar om jag var okej. Det var allt det som gjorde det till en sådan stor grej, till en spärr och rädsla i mitt huvud. Rädslan som fanns hos alla vi mötte fördes över till mig och blev min rädsla istället. Inte då, men senare. Eftersom jag efter denna händelse inte satt på en häst igen på minst 1 år kanske 1,5 så gnagde sig denna rädsla sakta men säkert in i mitt undermedvetna och spärren blev gigantisk!
Nästa gång jag var och hälsade på så kände jag inte alls den där peppen och glädjen som jag brukade känna när jag tänkte på att få rida. Istället fanns där ett obehag och skräck, jag vågade inte ens vara i närheten av någon häst för jag var så rädd att något otäckt skulle hända. Jag nervös och på helspänn så fort jag var 1-2 meter ifrån en häst.
Den rädslan jag kände då av att vara i närheten av hästar är betydligt mindre men finns definitivt kvar, men jag försöker dölja den så gott det går. På jobbet kan det förekomma en del hästar men eftersom jag egentligen inte ens är där (är personlig assistent, så jag är bara en förlängning av min brukare) så kan jag använda det för att blockera min rädsla. Men att sitta på en häst ät desto jobbigare. Den som fungerar bäst är Jonas, men jag tror att det beror på att jag kände honom långt innan detta hände och jag har koll på vem och hur han är.

 

Vad ville jag få fram av allt detta?
- Jo, jag har bestämt mig att ta tjuren (hästen?) vid hornen (kom inte på någon motsvarighet till hornen på en häst). Så nu kommer jag att hänga med syrran till stallet två gånger i veckan. Har ju hängt med några gånger tidigare och har ridit en del gånger, men det är nu som rehabiliteringen ska börjas på allvar. Varför skriver jag detta just idag då? Jo för idag är en historisk dag, idag har jag för första gången sedan incidenten med Löparn (2011) travat igen!
Jag var livrädd och stel som en glasspinne men jag travade OCH jag överlevde! 
Sis sprang ju med bredvid och höll i hästen och vi var inne i ett ridhus, jag hade dessutom en stabil och bra västern sadel med högt bakvalv så man kan ju se det som en bagatell. Men för mig var det ett skitjobbigt men stort steg framåt!
Nu hoppas jag bara att syrran inte ställer för stor press eller höga krav på mig till nästa gång. Jag tror att det är viktigt att ta det väldigt lugnt och försiktigt framåt om jag ska besegra denna rädsla. 

Har haft en trevlig kväll med Fredrik, Tezzi och Niklas hemma hos Fredrik. 
Men det var definitivt inte min dag eller så var jag bara alldeles för trött. Lyckades först välta ut ett nästan fullt glas med pepsi på golvet, glaset höll som tur var så jag behövde "bara" torka massor av dricka. Sedan lyckades jag putta ner en "skiva" som var över armstödet på soffan (som avställningsyta). Det lät rätt så mycket kan jag säga, båda grejerna. Jag ville bara sjunka genom soffan och försvinna!
Nu tänkte jag sjunka ner i sängen och försvinna istället.
Detta var f.ö kvällens outfit.

A Glimpse of Paradise and it's gone, all in the matter of Seconds.

Det finns inget som betyder mer för mig än mina nära och kära och allra närmast hjärtat finns mina syskonbarn. De är mina små änglar, busfrön, sann lycka är vad man känner när man får vara med dem! Jag har fyra syskonbarn. Min äldsta bror Robert har två barn, Simon och Leona, som jag tyvärr inte träffar så ofta som jag skulle vilja men det har blivit lite mer nu än tidigare i alla fall. Niklas, min näst äldsta bror har även han två barn, Malte och Matheo som jag har haft turen att få umgås otroligt mycket med eftersom vi har bott mycket närmare varandra än vad jag och Robert gjort. Denna sommar när jag var hem så fick jag äran att rå om pojkarna, M1 och M2 som de kallas i ett helt underbart dygn! Lyckan var total!

 

Det är en fråga som vi ställer ofta och till mycket. 
Jag tänkte besvara ett varför som en del av er funderat över. Varför jag valt sophiedarling som namn på min blogg och på mycket annat. Det är nämligen så att en väldigt god vän till mig som jag lärde känna i högstadiet kallade mig alltid för Sophie Darling. Denna vän hamnade tyvärr i fel kretsar och började med droger och drogs längre och längre ner i skiten. Vi tappade kontakten. Jag hade ingen aning hur personen i fråga hade det eller om hen ens var vid liv. Jag hade försökt hålla kontakten, men det hade inte gått. Jag antar att det bara skar sig. Sophie Darling får mig att tänka tillbaka på alla fina och underbara stunder som vi delat. Det är mitt sätt att ära och hålla en liten livslåga kvar i vänskapen trots att vi inte ses eller hör av varandra. Man ger inte upp på ens vänner oavsett vad som händer! Jag kommer alltid att finnas här som stöd och hjälp när hen behöver det.
Sophie Darling har som blivit en del av mig. När jag tänker på det namnet så ser jag alla ljusa och fina stunder jag har haft i livet. Det namnet kännetecknar ljus och glädje för mig. Det är något positivt i denna negativa värld.
För er som undrar så kan jag säga att jag och hen träffades faktiskt i somras för första gången på eveigheter. Det var trevligt att se hen vid liv men inte i den formen kanske, men vid liv i alla fall. Alltid något och definitivt bättre än alternativet! Vi pratade mycket och länge.
Vi har fortfarande ingen kontakt med varandra, tyvärr. Men jag håller mig lite uppdaterad på håll och hoppas på det bästa!