Jag har bestämt att det har blivit dags för mig att göra något åt spärren och rädslan som har bosatt sig i mitt huvud sedan några år tillbaka. Nämligen min rädsla för att rida.

 

Hur kommer det sig då? 
- Jo det var så här att jag var och hälsade på min syster här i Borås och vi hade bestämt att vi skulle ut och rida. Syrran som då hade Jonas på 4H hade ordnat så att jag skulle få låna en av gårdens hästar, Löparn. Vi begav oss iväg på en kortare skogsrunda. Jag kände att jag bara ville skritta och ta det lugnt eftersom det var länge sedan jag hade ridit senast, jag kände inte till området och jag kände inte hästen heller. Men som det brukar vara med syskon (iallafall i vår familj) så peppar och pressar man varandra lite. Så Linnéa ville att vi åtminstone skulle trava lite. Men jag kände mig grymt osäker så jag ville inte riktigt, men till slut så lyckades hon övertala mig. Så vi började trava, det kändes väl ändå helt okej. Grejen var den att hästarna var grymt taggade och hetsade varandra, vilket ledde till att de började galoppera. Det är väl ingen större grej med det, jag har ju galoppera förr. Men det var när jag skulle få Löparn att sakta av som det gick lite snett. Han bromsade in mycket hårdare än vad jag hade förväntat mig vilket gjorde att jag flög av. Det var ingen hård smäll, landade snett framför hästen så jag fick ingen häst på mig heller. Det var väl som vilket fall som helst, var ju inte första gången jag flög av en häst och det var definitivt inte den smärtsammaste heller. Men det var efter detta som allt gick åt skogen. Jag hade inte alls varit beredd på att jag skulle flyga av hästen så jag satt där på marken lite chockad och tänkte inte alls på att ta tag i tyglarna så att hästen inte skulle smita iväg. Vilket han självklart gjorde. Syrran skrek åt mig att ta tag i dem, men det var redan försent och han var på språng. Syrran satte efter honom i full karriär och jag började sakta gå efter åt det håll de försvunnit. På vägen så mötte jag ett äldre par som sa att de sett en häst springa förbi och frågade om det var jag som ramlat av och undrade ifall jag var ok. Vilket jag sa att jag var och fortsatte att gå. Sedan kom syrran tillbaka, hon hade ramlat av Jonas i en skarp sväng och skrapat upp en handen. Hon hade gett upp jakten på Löparn hoppat upp på Jonas igen och vänt om mot mig igen. Linnéa ringde Åsa (som då jobbade på 4H) och berättade hur läget var, hon frågade om det gått bra med mig och sa även att Löparn skulle hitta tillbaka till gården själv så vi behövde inte leta efter honom utan kunde komma raka vägen tillbaka till gården. Åsa ringde en stund senare och berättade att Löparn var tillbaka på gården. På vägen tillbaka mötte vi ännu fler personer som hade sett honom springa förbi, den ena mer uppjagad än den andra. Polisen kom körandes också eftersom det var någon som hade ringt dem. Linnéa kunde ju då säga till dem att han var tillbaka på gården och allt var löst.
Det var inte hästen eller fallet utan allt som blev efter fallet som ställde till det.
Det blev sån stor uppståndelse, alla var så upprörda och hysteriska och det blev mer och värre för varje person vi träffade på och jag har nog aldrig under hela min livstid fått så många förfrågningar om jag var okej. Det var allt det som gjorde det till en sådan stor grej, till en spärr och rädsla i mitt huvud. Rädslan som fanns hos alla vi mötte fördes över till mig och blev min rädsla istället. Inte då, men senare. Eftersom jag efter denna händelse inte satt på en häst igen på minst 1 år kanske 1,5 så gnagde sig denna rädsla sakta men säkert in i mitt undermedvetna och spärren blev gigantisk!
Nästa gång jag var och hälsade på så kände jag inte alls den där peppen och glädjen som jag brukade känna när jag tänkte på att få rida. Istället fanns där ett obehag och skräck, jag vågade inte ens vara i närheten av någon häst för jag var så rädd att något otäckt skulle hända. Jag nervös och på helspänn så fort jag var 1-2 meter ifrån en häst.
Den rädslan jag kände då av att vara i närheten av hästar är betydligt mindre men finns definitivt kvar, men jag försöker dölja den så gott det går. På jobbet kan det förekomma en del hästar men eftersom jag egentligen inte ens är där (är personlig assistent, så jag är bara en förlängning av min brukare) så kan jag använda det för att blockera min rädsla. Men att sitta på en häst ät desto jobbigare. Den som fungerar bäst är Jonas, men jag tror att det beror på att jag kände honom långt innan detta hände och jag har koll på vem och hur han är.

 

Vad ville jag få fram av allt detta?
- Jo, jag har bestämt mig att ta tjuren (hästen?) vid hornen (kom inte på någon motsvarighet till hornen på en häst). Så nu kommer jag att hänga med syrran till stallet två gånger i veckan. Har ju hängt med några gånger tidigare och har ridit en del gånger, men det är nu som rehabiliteringen ska börjas på allvar. Varför skriver jag detta just idag då? Jo för idag är en historisk dag, idag har jag för första gången sedan incidenten med Löparn (2011) travat igen!
Jag var livrädd och stel som en glasspinne men jag travade OCH jag överlevde! 
Sis sprang ju med bredvid och höll i hästen och vi var inne i ett ridhus, jag hade dessutom en stabil och bra västern sadel med högt bakvalv så man kan ju se det som en bagatell. Men för mig var det ett skitjobbigt men stort steg framåt!
Nu hoppas jag bara att syrran inte ställer för stor press eller höga krav på mig till nästa gång. Jag tror att det är viktigt att ta det väldigt lugnt och försiktigt framåt om jag ska besegra denna rädsla.