Nu var det riktigt länge sedan jag skrev. Det är väl mest för att det varit jul och jag har inte direkt haft något att skriva om. Eller egentligen har jag väl haft en del jag hade kunnat skriva om men det skulle ha förstört mina planer eftersom jag vet att några ur min familj läser min blogg och mina vänner.
Det var egentligen tänkt att jag skulle vara i Borås över julen för att jobba, men jag lyckades få så pass många lediga dagar över jul (tack Åsa) att jag bestämde mig för att åka hem till mitt älskade Norrland för att överraska mina nära och kära.

Jag begav mig av på kvällen onsdag den 19 med tåg från Fristad station. Hade ett byte i Herrljunga, men tåget från Göteborg var närmare två timmar försenat så jag gick fram och tillbaka och frös arslet av mig! Väl på tåget så kurade jag in mig i alla kläder jag hade och svepte filten tätt omkring min kropp. Jag huttrade och frös nästan hela natten men fick upp värmen lagom till då jag steg av tåget i Sundsvall vid fem på morgonen. Det fanns en trevlig fördel med att nattåget var så försenat, jag behövde inte vänta i två timmar på nästa tåg. Av från det ena för att direkt kliva på nästa, norrtåg, som tog mig upp till Umeå. Därifrån blev det sedan buss till Skellefteå.
Väl framme i Skellefteå mötte Vickan upp mig på busstationen. Vi intog en god och välbehövlig lunch på Tatung, eftersom jag bara ätit två torrmackor på 17,5h.

Vi begav oss ut mot anderstorpsskolan, Vickan för att besöka tandläkaren och jag för att överraska några vänner. Jag klev in i Aulan med min kära vän Evveluna och blev glatt överraskad av de glada rösterna som ropade mitt namn när de såg mig och kramarna som överöste mig. Jag följde några av musikarna in till stan för att ta en snabbfika på Lilla Marie, däribland Evve och Alex. Alex berättade att det senare på kvällen skulle vara U-nited avslutning. Jag tänkte att det är ju perfekt, då hinner jag träffa ännu fler vänner under min korta visit. Kvällen var egentligen redan fullbokad, men när det kommer till min fina vän Erika så brukar ingenting vara omöjligt.

Erika ringde, hon var klar med jullunchen på jobbet och skulle komma till hemmakväll för att hämta upp mig. Jag sa hejdå till alla vid bordet, önskade dem  en god jul och begav mig av mot hemmakväll. La in mina väskor i Erikas bil och var glad över att se henne. Jag berättade vad jag fått höra av Alex och undrade om det var möjligt att lösa. Erika la fram förslaget att hon kunde passa på att påbörja tavlan till sin mor medan jag fick träffa allt folk i U-nited. Vilket jag tyckte var en underbar idé.
Väl hos Erika surrade vi på som vanligt, såg lite film och serier, åt mat och snacks. 

Jag klev in genom dörrarna till EFS, medveten om att jag var sen och att de redan hade börjat. Jag hängde av mig mina ytterkläder i kapprummet och smög in längst bak. Efter en stund ser jag Laura gå mot mig med utsträckta armar och ett leende på läpparna. Som en raket från ingenstans flyger Julia på mig med sådan kraft att jag nästan ramlar av bänken. Då vet man att man verkligen är saknad. Jag var lika glad över reaktionerna från U-nited som reaktionerna jag fick när jag klev in i Aulan på a-torp tidigare under dagen. Jag såg och kände verkligen att jag var saknad. Det värmer verkligen mitt hjärta att tänka på dessa fina och underbara människor!
Väl tillbaka hos Erika blev det mer film, julfilm, dessutom svartvit, underbart! Det är trevligt att ha någon som uppskattar svartvit film lika mycket som en själv. Jag ser fram emot fler svartvita kvällar.
Det blev en ny dag med nya äventyr. Jag begav mig av mot a-torpsskolan igen men denna gång för att träffa mina underbara föredetta teaterlärare Maggan och Ylva. Minnen, många, fina och mysiga minnen kom tillbaka, fy vad jag saknar gymnasiet och svarta salen!
Jag har ju extremt långt och bra minne, så det är ju klart att jag kom ihåg att Julia går teater (inte alls).
Efter två julavslutningar på två olika estetiska program i samma sal så bestämde jag och Julia att vi skulle fördriva tiden på stan tills våra bussar gick. Det blev fika på Waynes och lite ögon shopping för Julias del, själv så fyndade jag några riktigt fina burkar på Åhlens.
Erika, lika gullig som vanligt, kom med min packning till busstorget innan bussen skulle gå. Efter många julhälsningar skildes vi alla åt. 
Nu satt jag på bussen spänd av förväntan, snart skulle det ögonblick jag väntat och längtat efter i flera veckor komma, jag höll tummarna och bad en tyst bön att det skulle gå vägen. Ca 45min senare befann jag mig i Hebbersfors. Jag stod uppe på vägen vid postlådorna och blickade ner mot huset, det lyste där inne, de var hemma, men jag såg inte var i huset de befann sig. Av en vana öppnade jag postlådan och tog ut posten, sedan begav jag mig av ner för infarten till huset och hoppades att de inte skulle hinna se mig innan jag kommit fram. Jag gick uppför bron, ringe på klockan, hela kroppen var spänd av förväntan, jag höll andan och hoppades på att det skulle vara mamma som öppnade dörren. Dörren öppnades och där stod mamma, stel som en glasspinne och i chocktillstånd, mitt leende gick upp till öronen, jag räckte fram posten och sa: Hej, postleverans!
Sakta kom det fram ett hej från mamma, hon flyttade på sig så att jag kunde komma in. Påväg in genom dörren blev jag lite besviken på mammas reaktion, det verkade som om hon väntat sig att jag skulle komma, jag hade alltså misslyckats..
Jag gick förbi mamma och ställde ifrån mig väskorna i hallen, hon stängde dörren och jag vände mig om. Äntligen kom den reaktion jag väntat på, chocken hade släppt och mamma hade äntligen insett att det var jag som hade kommit in genom dörren. Tårarna strömmade ner längs kinderna, ett leende syntes på läpparna, hon omslöt mig i en kram och lyckan var gjord.

- Det här är den bästa julklappen någonsin!

*Mission Accomplished*

"To Be Continued"